I årets första nummer av Psykologtidningen läste jag precis en underbart fin intervju med Hilmar Thór Hilmarsson. Hilmar är psykolog och psykoterapeut med empati som specialistområde, och han anser att empati är avgörande för framgångsrik terapi. Jag kan inte annat än att hålla med, och slås också av hur lite vi egentligen pratar kring empati. Som om vi tar för givet att empatin alltid finns med i terapirummet.
Empati är ett komplext begrepp, men kort kan man säga att empati är vår förmåga att känna med och förstå andra människors känslor och perspektiv, och även viljan att hjälpa. I mångt och mycket så är det väl exakt det vi som psykologer gör i terapirummet, eller? Jag tvivlar inte på att intentionen och strävan finns där, men Hilmar lyfter också flera saker som kan göra att vi tappar bort det empatiska förhållningsättet. Dels hänvisar han till forskning som säger att empatin generellt minskar bland befolkningen, och dels hintar han om att stress gör oss mindre empatiska vilket säkerligen kan vara ett problem för många - även för oss psykologer. Här trycker han på psykologens ansvar att ställa krav på sin arbetsgivare om en rimlig arbetsbelastning. Men han lyfter också en annan sak:
Som psykolog förväntas man gå in i en roll och ha en teknik för samtalet. För utomstående kan det uppfattas som lite mekaniskt, och psykologen riskerar att bli distanserad i sitt sätt att vara. Att vara för neutral i bemötandet ger inte någon vidare framgång i behandlingen. Man kanske gör "vad man ska" - bekräftar och validerar - men om det man säger saknar känsla och engagemang så skapas ingen trygghet i mötet.
Det är givetvis en självklarhet att vi som legitimerade psykologer ska arbeta med metoder som vi enligt forskning vet fungerar. Men i jakten på forskning och evidens när det kommer till metod får vi inte glömma huret - hur vi förmedlar metoden. Visst pratar vi som psykologer och psykologstudenter om empati, men jag håller med Hilmar om att det empatiska förhållningsättet är väldigt viktigt, och därför borde pratas mer om. Vi borde inte ta det för givet att psykologen till sin natur är empatisk, utan se till att lära oss och lära ut de ingredienser som är viktiga i det empatiska förhållningsättet. För som Hilmar säger - det går att lära sig empati. Och det ger resultat i behandlingsprocessen med nöjdare klienter och bättre samarbete.
Som psykolog strävar jag efter att vara närvarande, skapa kontakt och trygghet i terapirummet, att relatera till och förstå min klients känslor och perspektiv, och även hjälpa klienten framåt i processen till ett bättre välmående.
Som psykologer är vi experter på psykologiska verktyg, men vi är också människor som i våra samtal möter medmänniskor.
Läs den ursprungliga artikeln här:
Comments